Lustigt att man inte finner tid eller något att skriva om då livet flyter medströms.
Senaste veckorna har varit ok, inte super på något sätt men åtminstone ok.
Jobbet ser jag som en mellanfas just nu, något jag gör för att komma på rätt sida med många saker. Det är inte det roligaste jag gjort och kollegerna är förhållandevis torra, men jag vaknar inte med djup ångest för att åka dit heller.
Gjorde under förra veckan ett trevande försök att försonas med en utvald person i släkten igen, ett första steg av många att komma. Strax efteråt blev jag inbjuden till en släktings 40 årskalas nu på Lördag, kan bli en bra språngbräda att laga mycket som uttryckt sig så fel senaste tiden. Tyvärr kommer det nog en hel hög med lismande avskum dit också men jag har planen upplagd.
Lagom med stimulanta, lagom med alkohol, inte låta tankarna vandra till dumheter när jag blir irriterad utan istället le falskt och nicka. Det enda som kan gå fel just nu, är om jag inte får tag i ladd, min ex huvudkran har försvunnit från världen verkar det som. Sist vi pratade var i Juni om jag minns rätt.
I lördags kom då den första backen utför, vi satt ett gäng och åt på det enda stället jag kommit att uppskatta hitills här. Av en nyck tackade ajg ja till att ta en cigg efter varmrätten så jag och Emma, min bordsdam gick ut. När jag stod och rökte, vem går förbi? Jo idioten som kastat skit på mig bakom min rygg, han såg mig ungefär samtidigt som jag såg honom. Efter ca 2-3 hundra meters jagande, kom jag tillräckligt nära för att rycka tag i kragen och samtidigt sparka bort benen för honom. Han snubblade och jag föll samtidigt, dock kom jag upp på fötterna igen och sprang fram för att börja utdela det jag ansåg att han var värd. Han måste slagit sig i marken, för det rann blod från hårfästet, på honom. Han började först be om ursäkt men fick en spark i bröstet så att han rammlade bakåt igen. Jag började förklara vad han gjort i en ton som var på gränsen till att skrika medan han tog sig på fötter. Väl uppe började han skrika svärord till mig, samtidigt som Emma kom springandes skrikandes. En vänster i ansiktet och en armbåge hann jag med innan Emma kom fram.
Hon undrade vad fan jag höll på med, jag mummlade någon förklaring om gammla oförrätter medans vi gick tillbaka. Inne på restaurangen kände jag mig bara tom, inte alls den känslan jag hade väntat mig. Drack mig full på vin, försökte få tag på lugnande men det gick inte så jag drack tills allt blev suddigt. Vakande på söndagen, torr som en öken i munnen, fullt påklädd i soffan. D hade ringt, ville tydligen varna mig då Fredrik försökt få ihop några idioter igår att leta upp och ta hand om mig.
Orkar inte bry mig just nu, alla får vi för eller senare antar ajg.
