Det sägs att en olycka sällan kommer ensam.
Det verkar tyvärr för min del, stämma ganska bra in vad gäller möten med poliser.

I fredags åkte jag för att fira med Matte, att han om allt går kommer han bli pappa om ca 7 månader. Det var få från våran trasiga barndoms skara som inte dök upp.
Jag vet inte vem som pushade fram beslutet, men istället för att dra till stan gick vi ut i tälje med Mattes föräldrar. Ingen fara skedd om det inte vore för att någon alltid har tendens att flippa. Denna gång var det Mattes lillebror Peter och det gick som vanligt ut över fel personer.
Allt fungerade fint tills ca 30 min innan stängning. Vid den tidpunkten var planen att ta oss hem till mig och fylla på med energi, och sen ta oss till stureplan för avslut.
Matte och jag går till toaletterna för att se till att näsan får sin underhållning.
När jag kliver ut ser allt ut som en film scen. Mattes far ligger på golvet, hans mor är hysterisk medans en kille med NHL keps sparkar på honom (Vem fan bär keps numera? Ännu mindre en NHL keps?? Dessutom på krogen???)
Innan jag och Matte hinner fram kommer vakterna dit.
Typiskt är det som det är med många vakter, att det är en jävla rush att utöva makten mot dem som är svagare, istället för att ta reda på vad som egentligen hänt!
Mattes far får skit och blir utkastad, medans killen var fri att stanna och skryta för sina vänner hur han slog ner en gamling.
Det som egentligen hände var att Peter blev lack på en kille som dansade med hans ex. Efter det startade han slagsmål vilket hans far försökte lösa och sen fick hans far ta konsekvenserna.
En stund senare utanför flyger Matte på gänget, med oss bakom.
Jag lägger mig inte ens i utan står en halvmeter bakom P som leker "Gud straffar" med en kille. Från ingenstans får jag en redig smäll som träffar över överkanten högra örat. När jag vänder mig om börjar killen springa så jag sätter efter.
Efter det återstår bara fragment av minnet. Minns en polisbil, baksätet, en dörr, inlämningen av vissa tillhörigheter, den hårda jävla madrassen i fylle cellen.
Som tröst var jag inte ensam, jag visste ju inte då men Matte satt i en annan fyllecell förmodligen nära mig.